Passerar man tegelkolossen på Källbogatan i centrala Piteå i dag, så är ledtrådarna om husets ursprung få. På den stora yta som utgör fasaden mot staden syns ett blekt korsformat avtryck – det är allt. Men visst skvallrar formen om att det inte är något vanligt lägenhetshus det rör sig om.
– Kyrksalen var 12 x 10 meter med sex meters takhöjd, så det är mycket volym vi har haft att jobba med, säger Elizabeth Öhman, själv uppvuxen i centrala Piteå.
Just den delen av byggnaden, där den stora salen inrymdes, innebar en stor arkitektonisk utmaning. Med bara två ljusinsläpp i den annars rena tegelfasaden gällde det att vara kreativ för att få in fina levnadsytor med bra ljusförhållanden i alla lägenheter.
– Vi ville, och var tvungna, att hålla tegelfasaden så lik originalutförandet som möjligt. Det fanns ingen möjlighet att ta upp en massa hål för fönster, utan tanken från början var att jobba med det som fanns, säger Elizabeth Öhman.
Det som fanns var alltså ett liggande fönsterband på den övre delen av ena fasaden, samt en stående fönsterslits på den andra.
– Vi lyckades ganska bra, tycker jag. Balkonger har lagts mot innergården för att kunna hålla fasaderna ut mot staden obrutna. Vi var tvungen göra enstaka håltagningar även där, men försökte hålla det till ett minimum, säger Elizabeth Öhman.
Huset ritades av arkitekt Bertil Mattsson och stod färdigt 1962. Det är en tidstypisk ”låda” av det djärvare slaget.
– Det är häftigt att se en byggnad där man gått så långt i gestaltningen. Det var ett väldigt starkt grepp man gjorde när salen ritades med så få ljusinsläpp att fasaden kunde hållas så ren som möjligt, säger Elizabeth Öhman.
Förutom ljusinsläppen nämner hon de stora träportarna innanför entrén, en öppen spis, stentrappa och takfönster som fina detaljer. Målet har varit att ta vara på dem, och fördela ut gracerna till alla olika lägenheter.
– Efter omvandlingen innehåller huset nu fem lägenheter, och var och en har fått behålla något attribut som var speciellt för byggnaden, säger hon.
För att kunna behålla särdragen i den stora salen så ritades alla lägenheter i två plan, något som var absolut nödvändigt.
– Med ett centralt trapphus och mer konventionella lägenheter hade vi tappat mycket av det speciella med byggnaden, säger Elizabeth Öhman.
